Men bara 4 veckor till nästa ledighet...

Så var semestern slut för denna gång och som vanligt känns den alldelens för kort... Vi har haft härliga dagar uppe i Hornberga och jag har kunnat åka en hel massa skidor  ! Jag avslutade med 10 lugna kilometer i lördags och tackade kroppen för gott samarbete. Det sliter oundvikligen en hel del att träna så många dar i rad, och dessutom i flera minusgrader, så det var rätt skönt att tillbringa gårdagen i bilen.

Hundarna trivs också bra i Hornberga. Det har blivit långa, kalla promenader med spännade "proviant"(delikatessen frusen älgskit) under snön. Inomhus har vi hunnit med lite träning med klickern och Zingo imponerade med riktigt snygga skiften mellan ligg och stå. Zacke tyckte nog jag var lite trist som använde knäckebröd som träningsgodis och ansträngde sig inte nämnvärt... Båda två sov som stockar i bilen på väg hem igår och verkade nöjda med att återvända hem. Nu är jag riktigt sugen på att ta tag i träningen på allvar igen, och jag tror Zingo håller med mig!

Semester är också tid för eftertanke och många tankar har snurrat i huvudet medan jag stakade på i skidspåren. Jag har fattat en del (kanske) lite tråkiga beslut men det kommer att gynna mig i det långa loppet, då det gör att jag flyttar upp mig själv lite högre upp på prioritetsordningen. Exakt vad berättar jag kanske lite längre fram...

Jag har också ägnat en del tid åt att sätta upp lite mål för 2010 och de kommer i ett separat inlägg men jag kan avslöja att de involverar ett maraton och en massa hundträning.

2009 avslutades precis som 2010 börjades - i skidspåren.

Igår, på självaste nyårsafton, var det dags för ett långpass på skidorna. Planen var att mäta upp en runda vi brukar köra uppe i Grönklitt och se om längden stämde överens med våra tidigare gissningar.  Tyvärr krånglade Herr Garmin och jag trodde att planen gick om intet men en reset räddade situationen.

20,8 km stannade mätaren på när jag var klar. Vi hade tidigare gissat på 22 km så det var ju faktiskt en hyfsad gissning även om vi gett oss själva en bonus på 1000m.

Jag hade bra flyt i spåren och temperaturen låg på behagliga minus 8 så det var ett bra pass, men det kändes i armar och axlar efteråt.

På eftermiddagen fick hundarna en ordentlig promenad längs leden mot Nybodarna och de fick även ett litet sök i snön. Jag hade 5 minidummies med mig och kastade ut de på ett litet område och sen fick de jobba en och en. Det blev betydligt svårare än jag trott. Zacke hade bråttom men kopplade på näsan hyfsat snabbt och hittade faktiskt de flesta även om det tog tid. Zingo behöver träna mer sök... Han hade svårt att jobba självständigt och bad hela tiden om hjälp/stöttning. Kanske inte så konstigt då jag jobbat mycket med att han inte ska ta egna initiativ utan låta mig bestämma men det har visst  blivit lite mycket av det goda....

Själva nyaftonskvällen avlöpte i lugnets tecken men vid midnatt blev det livat. Zingo gillar inte alls fyverkerier, och det brukar inte vara mycket av den varan här uppe, men i år hade några grannar fått för sig att skjuta raketer... Det var en mycket upprörd Zingo som inte kunde vara still. Först ville han ut för att kolla läget - väl ute ville han in för att det var otäckt... Vid 3-tiden var jag ut sista gången med honom och då konstaterade han att läget äntligen var lugnt och kunde sen somna. Det blir till att fira nyår på annan ort nästa år.

Trots för lite sömn stod jag på skidorna strax innan 10 imorse och gav mig iväg på ännu ett långpass. Idag blev det "vägspåret". 22km med den lilla bonusen av en 2 kilometers uppförsbacke precis i början.

Vädret var riktigt trist idag. Minus 10, snålblåst och lätt snöfall gjorde att spåren var tröga och jag fick jobba för varje meter och inget kom gratis i form av glid. Vi får hoppas att det inte är en indikation på hur 2010 kommer bli ;).

Armar och axlar var riktigt sega efter gårdagen, och även benen var trötta, men jag bet ihop och kämpade mig igenom hela det planerade passet. 2 timmar och 7 minuter senare var årets första träningspass avslutat och jag hade armar som kändes som spagetti :).

Det här blir ett bra år!

   ...och snön lyser vit på taken.

Det är kallt här i Hornberga! Både igår och idag har temperaturen legat på ca -23 men det ska bli lite mildare imorgon. Hundarna får ha täcken när vi går våra promenader och det är inte aktuellt med några längre turer. På morgnarna, när det är som kallast, har de riktiga bekymmer med att rasta sig. Det är inte lätt att sätta sig i den iskalla snön och hinna bajsa innan benen krampar och jag får hala ut de på vägen med hjälp av kopplet. För det går ju inte att sätta sig där det är plogat utan ut i lössnön måste man....

Jag har trotsat kylan och varit i Grönklitt och åkt längdskidor både igår och idag. Igår var det bistert (-21) och det blev ingen lång runda. 9 km och en timmes åkning var allt jag pallade med sen var låren och rumpan som isbitar och jag såg ut som en snögubbe.

Idag var det bara -15 i Grönklitt, trots att det var -23 nere i Hornberga, så idag blev det en lite längre tur på ca 14 km. Jag förväntade mig minst lika kallt som igår och hade byltat på mig extra mycket kläder. Det var dubbla strumpor, dubbla långkalsonger och ylle-mamelucker. För att skydda halsen hade jag dessutom en halsduk. Jag kände mig michelingubbe men jag höll mig lagom varm hela passet så det var visst inte FÖR mycket kläder trots allt...

Det är så kul att åka skidor! Jag vet inte varför det är så kul men jag blir alltid glad av att ge mig ut i spåren. Tekniken lämnar en hel del att önska och det där med stakning får jag ingen kläm på hur jag än försöker.... Behöver nog få lite proffesionell hjälp får att lyckas med det - och mer överkroppsstyrka.

Idag jobbade jag lite extra med tekniken i diagonalåkningen och försökte tänka på att komma fram med höften och bröstet samtidigt som axlarna var avslappnade. Jag har en tendens att falla fram och på något sätt krypa ihop med axlarna och då blir det jobbigare att åka.

De sista kilometerna lade jag in några intervaller (700m i högre tempo + 300m lugnt X 3) för att få upp farten och det kändes riktigt bra. 

På väg mot Stormon.

Nästan lika snöig i dag.

Imorgon är planen att köra ett två timmars pass. Det gäller ju att passa på om det är lite mindre kallt....

Jag är på gång igen!

Nu anser jag att förkylningen är över och har hunnit med två korta joggingturer med hundarna som sällskap. Idag blev det dessutom årets sista jogg eftersom nästa vecka kommer gå i längskidåkningens tecken.

Årets sista månad blev inte riktigt vad jag tänkt mig då ytterligare en förkylning slog sina klor i mig, men nu är jag laddad inför nästa år och den 4 januari startar maraton-träningen. Jag kommer följa Anders Szalkais program för 4.30 (maran på 4,5 tim)men med lite modifikation. Det är så svårt att veta hur lång tid man kan behöva ha på sig för en mara men eftersom det är första gången känns det viktigast att komma runt och då känns 4.30 lagom. (det är ju inte förbjudet att springa snabbare om det känns ok;)) Så här i början av programmet känns långpassen lite väl korta, så de kommer jag lägga på några kilometer på, och sen blir det ett extra pass i veckan för att bygga vidare på höstens träning. Riktigt spännande ska det bli!

Igår fick hundarna ett pass lydnad, något som var efterlängtat.

Zingo och jag jobbade med fotgåendet, eller linförigheten för kopplet var på, och fokus låg på hans placering vid högersvängarna då det var där han svävade ut på provet. Sen jobbade vi med att få ställandet rakt, riktigt klurigt men till sist verkade han förstå vad jag var ute efter och det blev riktigt hyfsat.

Zacke fick lite linförighet och han blir lite fundersam när kopplet kommer på. Med koppel runt halsen hamnar han en halvmeter från min vänstra sida... Det var svårt att förstå när matte om och om igen fick visa var man ska gå, så det tragglade vi med.

Som avslutning gick vi in och jag letade fram klickern. Jag trodde att jag skulle behöva klicka in Zingo igen men han kom ihåg trots att det var jättelänge sen vi använde den. Det är kanske jag som behöver klickas in.... och komma ihåg att använda den...

Imorgon styr vi kosan norrut till Hornberga för en veckas semester, sen börjar allvaret igen  

Och snart har jag semester!

Det händer inte mycket här hemma just nu. Min förkylning vill inte riktigt släppa så det blir ingen träning förutom långpromenader i snön med hundarna (inte så dumt det heller). Jag har fortfarande några pass kvar att jobba innan det blir semester och Daniel är snäll och jobbar ikväll istället för mig så vi kan ge oss iväg till Blekinge tidigt imorgon.

Det blev inga julkort i år (heller) så jag vill passa på och önska alla en riktigt

GOD JUL!

(här försökte jag skriva hälsningen i lite större text men när jag publicerar inlägget blir det så här litet igen.... Lite olika färg att använda till texten hade ju inte heller skadat....)

....nu är jag här.

Lördagspromenad i snö och kyla.

Liten brun med frost i ögonbrynen   

"Bara" minus 10... Imorse var det ännu kallare... 

Vintern har kommit med full kraft.

Den här veckan har varit seg på alla sätt och vis. Redan i måndags fick jag ont i halsen som nu ändrat form och övergått i hosta och astma. Jag är inte bra på att vara förkyld. Jag blir rastlös och grinig, något som enklast botas med lite löpning, men man ska ju undvika att träna med infektion i kroppen så jag låter bli för det blir aldrig bra när jag får för mig att träna bort en förkylning.... Ja, det har hänt att det känts som en bra idé...

Ute har det blivit vinter och längtan efter löpskorna blev svår i början av veckan när det föll stora flingor från skyn - det är så härligt att springa i nysnö! Igår och idag har det inte varit lika frestande då det blåst kuling och snön rör sig mer horisontellt än vertikalt. Kallt är det dessutom och varje morgon fylls med spänning då man ska ta sig upp till stora vägen utan att köra fast i snön.

Hundarna har varit på dagis tre dagar i rad och är helt slut. Zacke ser riktigt groggy ut om kvällarna och på morgnarna tar han en snabb tur tillbaka till sängvärmen innan det är dags för avfärd. Imorse hade han extra jobbigt då "någon"(läs vinden) gick bakom och lyfte på hans svans hela tiden - jättesvårt att rasta sig när man hela tiden måste sätta sig ner och kika bakom rumpan. Han är söt den gamle!

Zingo blir mest hungrig av dagis. Trött också men det visar sig mest som rastlöshet ända tills det är godnatt för oss alla, då sovs det, och snarkas.

Nu ska jag ta mig igenom morgondagen och sen väntar en ledig helg utan något planerat. Det ska bli riktigt skönt!

Lydnadsdebuten  avklarad!

Söndagen började med tidig uppstigning och ut för en joggingrunda med hundarna. Tanken var att Zingo skulle göra av med lite överskottsenergi inför debuten på lydnadsplanen. Det är något speciellt med tidiga morgonjoggar. När klockan ringer tvingar men sig upp och drar på löpkläderna, snörar på skorna och ger sig iväg. Den första kilometern brukar vara motig men sen blir det plötsligt lätt att springa och jag känner hur mungiporna dras uppåt. En härlig känsla av lycka. Det är bara jag, hundarna och den tomma vägen. Världen ligger tyst och mörk omkring oss och det är bara våra andetag och steg som hörs. Igår hade det dessutom snöat vilket gör det ännu härligare .

Zacke fick sen stanna hemma hos husse och jag och Zingo åkte till brukshundsklubben där vi träffade Anna, Molle, Ronja och Musse. Efter vi anmält oss i sekreteriatet gick vi en runda för att rasta hundarna och sen var det dags för lottning. Jag drog nummer 3. Perfekt, för då hade jag tid att se ett ekipage innan det var dags för oss att göra entré.

Lkl 2 kördes innan oss men platsliggningen för 1:an  och tandvisningen kördes direkt efter lottningen.  Jag hade ju mina tvivel om platsen men jag hade inte tänkt tanken att andra hundar kunde gå upp, i mitt huvud var det bara Zingo som ev skulle göra det... Det gick inte många sekunder innan hund nr 5 reste sig upp och rörde sig och det räckte för att Zingo skulle gå upp och nosa lite på först Molle (nr 4) och sen 5:an... Skithund! Nåja, inte mycket att göra, bara att träna vidare för det är ju lite surt att nolla ett moment med koefficient 3.

Tandvisningen därefter gick förvånandsvärt bra! Han satt på sin lilla rumpa när domaren lite snabbt tittade på hans tänder och jag blev glatt överraskad!

Sen blev det lite väntan medan de körde tvåan och jag kände mig lugnare när jag fick se att det inte var så strikt som jag inbillat mig.... (Vet inte vad jag trott. Marsch i givakt på plan kanske ;))

Sen gick det fort och helt plötsligt var det dags att ta ut Zingo, rasta honom och värma upp lite. Jag hade ju ingen aning om hur jag skulle förbereda oss men det blev lite linförighet, ett ställande med boll bakom, ett läggande och precis innan det var dags att gå ut på planen, lite förflyttningar med fokusering på kontakt. Sen var det dags!

Linförigheten började bra men han flöt ut mer och mer och tappade kontakten. Jag vågade inte mer än att väsa "fot" åt honom när jag hade ryggen åt domaren...

Läggandet, inkallningen,ställandet och apporteringen kändes helt ok och vips så var vi framme vid sista momentet - hoppet.

Hittills hade tävlingsledaren talat om var jag skulle börja och vad jag skulle göra, nu sa hon ingenting om var jag skulle placera mig utan frågade bara om vilken höjd jag ville ha på hindret så jag satte Zingo där "alla andra" hade satt sina hundar. Det blev lite för långt från hindret och Zingo upptäckte att tävlingsledaren höll i den skojiga apportbocken.... Vad gjorde jag? Insåg att det inte skulle gå men trodde inte att man fick använda hundens namn innan kommandot så jag klämde i med "hopp" och Zingo tog ett skutt till den roliga tävlingsledaren... Ytterligare en nolla (med koefficient) men till nästa gång vet jag hur jag ska göra!

Allt som allt är jag jättenöjd med den lilla bruna odågan  ! Vi fick riktigt bra poäng förutom nollorna och det ett första pris i Lkl 1 känns faktiskt inte omöjligt.

Så här blev poängen;

Platsliggande 0

Tandvisning 10

Linförighet 6 (lite mer träning med koppel så kan vi nog få upp poängen)

Läggande 8,5

Inkallande 9

Ställande 8

Apportering 9

Hopp 0

Helhet 8

Totalt: 119 blygsamma poäng och ett 3:e pris.

Nu tränar vi vidare, efter lite vila över jul, och gör ett nytt försök i februari och då har jag ju lärt mig hur och vad man gör på planen så då kanske det blir ett 2:a pris...

Anna och Molle gjorde förresten ett jättebra program och kom tvåa i klassen med ett 2:a pris! Molle såg jättefin ut, pigg och glad, så nog har vi lyckats med vår lydnadsträning, trots att vi är amatörer!